Nathalie Majdek Mathisen
Foto: Sari Hevosaho
Erik Toros musik är ett kast för medmänskligheten. Inte bara har Erik grundat musikrörelsen Unga Artister mot Rasister, han har även rest genom Sverige för att delta i Pride-festivaler. Förra året sjöng han framför regeringen med budskapet och låten ”Bring Out the Love”. Men det var redan vid 21 års åldern – efter att ha studerat på mångkulturella skolor i Hong Kong, Holland, Stockholm, New York och New Jersey – som han slogs av insikten att vuxna måste kunna samarbeta eftersom barn från alla världens hörn kan göra det. Ikväll spelar han med kärlek på RFSL Borås Sjuhärad, och jag passar på att göra en intervju.
Tillsammans med rapparen och artisten Mandy Rich har Erik slagit sig ner i en hörnsoffa framför ett bord med energitillskott. Mandy knaprar på en pirog medan Erik smuttar på en dryck. De är pratglada och välkomnande mot alla som passerar, även mot mig, och ställer sig upp för att ta i hand. Ikväll ska de ha en samarbetande spelning. De ska turas om med sina låtar och hjälpa varandra att justera musiken.
Erik, du har vad en kan kalla för musikaliska ”gröna tummar”. Du skriver låtar, spelar piano, sjunger och leder körer. När började ditt intresse för musik?
– Musik är något som alltid har funnits omkring mig. Både mina föräldrar och morföräldrar var väldigt musikaliska. Men mina största idoler var skolans musiklärare eftersom de kunde få körer med barn från hela världen att le tillsammans.
Var det så du bestämde dig för att jobba med musik?
– Jag bestämde mig för att satsa stort på musiken när jag märkte att samhället behövde mer låtar som upplyste viktiga frågor. Det var efter valet 2014 när Sverigedemokraterna fick större framgång, som jag valde att starta Unga Artister Mot Rasister och kämpa på alla sätt jag kunde!
Erik adopterades från Santiago, Chile, av sina svenska föräldrar som reste världen runt. Den kulturellt berikade barndomen har hjälpt Erik att vidga sina perspektiv och se kritiskt på samhället.
– När jag flyttade tillbaka till Stockholm med mina föräldrar, som 21 åring, blev jag väldigt förvånad över hur folk här behandlar människor från olika kulturer. Sverige är inte så öppet som många vill tro, och inte heller inte så hbtq-orienterat som många vill tro, konstaterar han.
Kampen för gemenskap och mänskliga rättigheter började däremot inte i Sverige. Det var när familjen anlände till republikanska New Jersey som Erik valde att engagera sig. Med sitt utländska utseende och alternativa läggning möttes han av en vägg homofobi- och rasism. De flesta människor tillhörde en vit, religiös medelklass.
– När jag gick gymnasiet i New Jersey startade jag skolans första HBTQ-organisation – tack vare att rektor hade ett öppet sinne. Skolan låg i mitten av den republikanska delstaten och till en början möttes min förening av mycket motstånd. Det tog tid för folket att inse vikten av den.
Erik reflekterar.
– Jag tror att mina ambitioner om att förbättra världen alltid har funnits. Den enda skillnaden är att jag nu använder mig mest av musik.
Vad är ett bra sätt att arbeta med hbtq- och rasism frågor, om en inte kan göra det via musik?
– Det finns hur många sätt som helst att beröra och engagera sig på! I princip alla former. Min sambo jobbar med hållbar ekonomi i fattiga länder exempelvis. Alla har någon form av intresse, och om man kan kombinera det med att hjälpa andra så bidrar man till utvecklingen för ett öppet samhälle.
”Alla har någon form av intresse, och om man kan kombinera det med att hjälpa andra så bidrar man till utvecklingen för ett öppet samhälle.”
Vi går vidare till ett annat ämne.
Minns du att det var en tidpunkt i ditt liv när du fick insikt om din läggning eller har den alltid vart klar för dig?
– Jag fick insikt i nioårs åldern, och mådde då fruktansvärt dåligt psykiskt, fram tills det att jag fyllde 20. Jag minns första killen jag blev kär i, och dessvärre minns jag också de som mobbade mig för att jag va lite ”feminin” i skolan. Det sitter i och kommer alltid göra det. Därför skriver jag musik. Det blir också som en sorts terapi.
Eriks bagage är ingenting som sätter spår i hans lättsamma lyckliga beteende. Det breda leendet är det första som fastnar på minnet efter ett möte med honom.
Så du upplevde motgångar från dig själv och från din omgivning?
– När jag bestämde mig för att komma ut va jag 14 år gammal. Då hade jag fått nog av att må dåligt, och fastän jag blev ännu mer mobbad efteråt så hade jag i alla fall rensat huvudet från frågeställningen. Plötsligen kunde jag hitta några nya kompisar som kunde uppskatta mig mer. Jag fick även ännu mer kärlek från några av mina gamla riktiga vänner. Mina föräldrar verkade bli ledsna först, men idag står vi väldigt nära.
– Som vuxen händer det ofta att jag får motstånd för att jag är mörk och homosexuell. Tyvärr i Sverige finns det extrema våldsamma krafter som kämpar emot ett öppet och fritt samhälle. Nu i Oktober 2016 blev jag sparkad i huvudet i Gamla Stan, skickades till akuten, och låg medvetslös. Jag blev först extremt ledsen och deprimerad, men jag har nu också fått chansen till att fortsätta vara stark och vara den jag är och kämpa för ett bättre samhälle.
Efter intervjun samlas gästerna framför ett kraftfullt framförande av Mandy och Erik. Erik omfamnar sin musik med en ödmjukhet som värmer, och det råder inga tvivel om att vi kommer se mer av honom i framtiden.